förgäta
Svenska
[redigera]Verb
[redigera]| Böjningar av förgäta | Aktiv | Passiv |
|---|---|---|
| Infinitiv | förgäta | förgätas |
| Presens | förgäter | förgäts (förgätes) |
| Preteritum | förgat | förgats |
| Supinum | förgätit | förgätits |
| Imperativ | förgät | – |
| Particip | ||
| Presens | förgätande, förgätandes | |
| Perfekt | förgäten | |
förgäta
- (ålderdomligt) glömma
- Han förgat intet tillfälle, at få yttra för henne sin eld. (Olov von Dalin)
- Hon var förgäten (’glömsk’) av sin plikt.
- Etymologi: Belagt i språket sedan 1320-1350,[1] som fornsvenska forgæta av medellågtyska vorgeten av fornsaxiska forgetan (jämför fornhögtyska fargezzan, tyska vergessen, fornengelska forgietan, engelska forget) av västlig urgermanska *fragetan. Ordet utgör en sammansättning av for-, svenska för-, uttryckande ’förlust’, och getan (jämför gitta) ’få tag i’ ’uppfatta’; att förgäta något är således att ’förlora uppfattningen’ om något.
- Besläktade ord: förgätmigej, för, gitta, oförgätlig
Översättningar
[redigera] se glömma