fyr

Svenska

Substantiv

Böjningar av fyr	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	fyr	fyren	fyrar, (fyrer)	fyrarna, (fyrerna)
Genitiv	fyrs	fyrens	fyrars, (fyrers)	fyrarnas, (fyrernas)

Långe Jan på Öland, en mycket känd fyr i Sverige

fyr

1. (sjöfart, optik) tornliknande sjömärke avsett för att avge ljussignaler för sjöfarten, och i flygplanets tidiga historia även optisk markering av luftleder, med hjälp av stora strålkastare

   Besläktade ord: farologi

   Sammansättningar: angöringsfyr, ensfyr, fiskefyr, flygfyr, fyrapparat, fyrbyggnad, fyrkaraktär, fyrpanna, fyrskepp, fyrtorn, hamnfyr, kustfyr, ledfyr, radiofyr, sektorfyr, varningsfyr

2. (i uttryck) eld; flamma; eldslåga, låga; brasa; brand; eldsvåda; även avfyrande

   Okända män satte fyr på kaféet.

   Vanliga konstruktioner: sätta fyr på, få fyr i (spisen), göra upp (en) fyr, ge fyr

   Sammansättningar: fyrverkeri

   Besläktade ord: avfyra, avfyrande, fyra, fyrande

3. (vardagligt) glad man

   Steffe var en glad fyr och en god vitsmakare.

4. (runor) benämning av runan ᚠ i den medeltida runraden enligt Olaus Petri

   Synonymer: fä

   Etymologi: Belagd av Olaus Petri 1535. Troligen av en äldre fornsvenska fyr (”flamma?”) i samma betydelse (”ostungen ᚠ-runa”), av oklar grund. Johannes Bureus anger alternativa former på frö och fä för ᚠ-runan, där fyr torde vara en omformning av den tidigare. Jämför äldre fornnordiska fé (”fä: egendom”) för runan.

   Varianter: stungen fyr

Etymologi: Av fornsvenska fyr (”eld, låga, flamma”). Kognat med engelska fire.

Översättningar

sjömärke

• bokmål: fyr ^(no) n, fyrtårn ^(no) n
• danska: fyr ^(da) n, fyrtårn ^(da)
• engelska: lighthouse ^(en)
• finska: majakka ^(fi)
• franska: phare ^(fr) m
• frisiska: fjoertoer
• hebreiska: מִגְדַּלּוֹר ^(he) m (migdalór)
• isländska: viti ^(is)
• italienska: faro ^(it)
• japanska: 灯台 ^(ja), 燈台 ^(ja)
• polska: latarnia morska ^(pl) f
• portugisiska: farol ^(pt) m
• spanska: faro ^(es)
• tyska: Leuchtturm ^(de) m, Leuchtfeuer ^(de) n

se eld

glad man

• bokmål: fyr ^(no) m
• engelska: chap ^(en)
• franska: gaillard ^(fr)

Räkneord

fyr

1. (oftast i ramsor) kortform av fyra

   Ett, två, tre, fyr...

   Sammansättningar: fyrbarnsfamilj, fyrdörrars, fyrgradig, fyrhjulig, fyrhjuling, fyrhjulsdrift, fyrhjulsdriven, fyrmannalag, fyrspann, fyrspår, fyrtakt, fyrtio

Danska

Substantiv

Böjningar av fyr 1	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	fyr	fyren	fyre	fyrene
Genitiv	fyrs	fyrens	fyres	fyrenes

Böjningar av fyr 2	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	fyr	fyrren	fyrre	fyrrene
Genitiv	fyrs	fyrrens	fyrres	fyrrenes

Böjningar av fyr 3	Oräknebart
utrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	fyr	fyrren
Genitiv	fyrs	fyrrens

Böjningar av fyr 4–6	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	fyr	fyret	fyr	fyrene
Genitiv	fyrs	fyrets	fyrs	fyrenes

fyr u

1. kille; pojkvän
2. (träd) tall, fura

   Sammansättningar: fyrrekogle, fyrrenål, fyrreskov

3. (material) furu
4. fyr; sjömärke
5. värmepanna
6. eld

   Synonymer: ild

Verb

fyr

1. böjningsform av fyre

Fornsvenska

Substantiv

fyr

1. fyr, eld, låga, flamma
2. (runor) benämning av runan ᚠ i den medeltida runraden per Olaus Petri

   Etymologi: Belagd av Olaus Petri 1535 (”ostungen ᚠ-runa”), av oklar grund. Johannes Bureus anger alternativa former på frö och fä för ᚠ-runan, där fyr torde vara en omformning av den tidigare. Jämför äldre fornnordiska fé (”fä: egendom”) för runan.

   Varianter: stungen fyr