hor

Svenska

Substantiv

Böjningar av hor	Oräknebart
neutrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	hor	horet
Genitiv	hors	horets

hor

• uttal: /huːr/

1. (ålderdomligt) tidigare straffbart sexuellt umgänge utanför äktenskapet; begå hor

   Etymologi: Äldre fornsvenska hor. Från urgermanska *khoraz (femininum *khoron-), varav även engelska whore, från urindoeuropeiska *kwar- eller *ka-, "älska", "åtrå"; jämför latin carus, "kär", varav även svenska ordet kär (och indirekt karess), lettiska kars, "lysten", forniriska cara, "vän", sanskrit caru "älsklig", och kamah, "kärlek" (jämför Kamasutra).

   Synonymer: boleri, otrohet, otukt, vänsterprassel

   Sammansättningar: horbock, horhus, horkarl, horunge

   Besläktade ord: hora, horeri

Översättningar

Översättningar

• danska: hor ^(da)
• engelska: adultery ^(en), fornication ^(en)
• galiciska: fornicación ^(gl) f
• katalanska: fornicació ^(ca) f
• polska: cudzołóstwo ^(pl) n
• ryska: супружеская измена ^(ru) f, адюльтер ^(ru) m
• spanska: fornicación ^(es) f

Danska

Substantiv

hor

1. hor

   Du må ikke begå hor.

   Du skall icke begå hor.