keimen

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till: navigering, sök

Tyska[redigera]

Verb[redigera]

Konjugation för keimen

Hjälpverb: haben

Infinitiv keimen
Presensparticip keimend
Perfektparticip gekeimt
Indikativ 1:a pers. 2:a pers. 3:e pers.
Presens Singular ich keime  du keimst  er, sie, es keimt 
Plural wir keimen  ihr keimt  sie keimen 
Preteritum Singular ich keimte  du keimtest  er, sie, es keimte 
Plural wir keimten  ihr keimtet  sie keimten 
Imperativ
Singular - keime ! -
Plural - keimt ! keimen Sie !
Konjunktiv I
Presens Singular ich keime  du keimest  er, sie, es keime 
Plural wir keimen  ihr keimet  sie keimen 
Konjunktiv II
Preteritum Singular ich keimte  du keimtest  er, sie, es keimte 
Plural wir keimten  ihr keimtet  sie keimten 

keimen

  1. gro, spira
    Besläktade ord: Keim, Keimen, Keimung