og

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även òg och óg.

Bokmål[redigera]

Konjunktion[redigera]

og

  1. och
    1996: Naiv. Super., Erlend Loe:
    Han løp rundt og badet seg og kastet pinner og andre ting i vannet.
    Han sprang omkring och badade sig och kastade pinnar och andra saker i vattnet.

Bottniska[redigera]

Konjunktion[redigera]

og

  • uttal: /ɔː(ɣ)/, /ɔ/, /ɒ/
  1. och
    Etymologi: Fornsvenska ok, oc, fornnordiska ok, auk.

Adverb[redigera]

og

  1. också, även
    Ho var 'n fager stiint, å hä tykt a själv åg, sä a no gjernom villt vahl firä å ong-kära.
  2. visst
    Han vȧr å tahttu sȯm to hodna.
    Han var visst nödträngd, som tog den där (nämligen till hustru).

Danska[redigera]

Konjunktion[redigera]

og

  1. och

Färöiska[redigera]

Konjunktion[redigera]

og

  1. och
    1961: Bibeln:
    Í fyrstuni skapaði Guð himmalin og jørðina.
    I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Isländska[redigera]

Konjunktion[redigera]

og

  1. och

Nynorska[redigera]

Konjunktion[redigera]

og

  1. och

Älvdalska[redigera]

Adjektiv[redigera]

og

  1. hög

Konjunktion[redigera]

og

  1. och