och

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Konjunktion[redigera]

och

  1. samordnar språkliga enheter (ord, fraser, satsdelar och satser)
    Huset var stort, mörkt och skräckinjagande.
    Pojken cyklar och flickan går.
  2. samordnar verb som inte är underordnade
    Jag sitter och läser.
  3. kan inleda huvudsats som står i förbindelse med tidigare sats
    Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.
  4. (vardagligt, med ett upprepat ord före och efter) uttrycker att det upprepade ordet kan uppfattas på olika sätt, och att man inte nödvändigtvis gör den normala tolkningen
    Vanliga konstruktioner: x och x (i början av en mening)
    1947: nr 345, s. 6. (Sydsvenskan):
    En londonbo [...] kommer fram till [skotten] Andrew [som räddat en skridskoåkande pojke från att drunkna] och berömmer honom för hans mod. –Mod och mod, säger Andrew, det var mina skridskor han hade på sig.
  5. (vardagligt, oegentligt) syftar ibland i skrift på infinitivmärket å (att), som i obetonad form är homofont med och
    Han tycker om och bada. (= Han tycker om att bada.)
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av fornsvenska ok, av fornnordiska ok, av urgermanska *auk, av urindoeuropeiska *h₂ewǵe
Användning: Vid uppräkning av fler än två ord eller ordgrupper kan alla och utom det sista ersättas av kommatecken. Min dotter spelar fiol, piano, harpa och mungiga.
Fraser: både och, och så vidare
Varianter: &, , o, å
Homofoner: ock
Se även: men, samt

Översättningar[redigera]

Interjektion[redigera]

och

  1. än sen?
    Homofoner: ock

Översättningar[redigera]

Källor[redigera]