runa

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även Runa.

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av runa  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ runa runan runor runorna
Genitiv runas runans runors runornas
Som förled i sammansättningar används run- eller runo-.

runa

  1. runtecken; en typ av äldre skrivtecken
    Sammansättningar: begreppsruna, bindruna, dalruna, hälsingeruna, isruna, korsarmsruna, kortkvistruna, långkvistruna, lönnruna, manuskriptaruna, märkesruna, orchonruna, runalfabet, rundanska, runkalender, runmagi, runrad, runristare, runskrift, runstav, runsten, runsvenska, samstavsruna, skyddsruna, spegelruna, stupruna, vändruna
    Besläktade ord: runolog, runologi
  2. minnesord över en avliden, dödsruna
  3. dikt; i synnerhet finsk folkdikt eller sång
    Man visste länge, att gamla finska runor ännu sjöngs av folket.
    Etymologi: Av finska runo, av urgermanska *rūnō.
    Sammansättningar: runometer, runosamlare, runosamling, runosång, runosångare
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av fornsvenska run (”runa”), av fornnordiska rún, av urnordiska ᚱᚢᚾᛟ (runo), av urgermanska *rūnō (”hemlighet”).
Se även tesaurus: Skrivning, Minnesmärke

Översättningar[redigera]

Fornsvenska[redigera]

Verb[redigera]

runa

  1. viska, mumla
    Synonymer: hviska

Substantiv[redigera]

runa f

  1. (femininum) runa, runtecken
    Synonymer: run
    Sammansättningar: runosten