land

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.

Innehåll 1 Svenska 1.1 Substantiv 1.1.1 Etymologi 1.1.2 Sammansättningar 1.1.3 Synonymer 1.1.4 Översättningar 1.1.5 Se även 2 Danska 2.1 Substantiv 3 Engelska 3.1 Substantiv 3.2 Verb 4 Isländska 4.1 Substantiv 5 Nederländska 5.1 Substantiv 5.2 Verb

[redigera] Svenska

[redigera] Substantiv

Böjningar av land 1.	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	land	landet	länder	länderna
Genitiv	lands	landets	länders	ländernas

Böjningar av land 1.-3.	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	land	landet	land	landen
Genitiv	lands	landets	lands	landens
Not: Används sällan om nationer utan oftast om landområden.

Böjningar av land 3.-4.	Oräknebart
neutrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	land	landet
Genitiv	lands	landets

land

1. nation, stat; även när man inte menar själva nationen utan bara landområdet

   Det är ofta svårt för de olika ländernas ledare att samsas.

2. odlingslott; stycke mark som lämpar sig för att brukas eller odlas

   I år tänker jag plantera morötter i landet.

3. landsbygd

   Varje sommar åkte de ut på landet.

4. fastland

   Land i sikte!

[redigera] Etymologi

Från protogermanska *landom < protoindoeuropeiska *lendh- (land, hed).

[redigera] Sammansättningar

stat

• landstäckande

[redigera] Synonymer

odlingslott

• trädgårdsland

[redigera] Översättningar

[redigera] Se även

• nation
• stat
• nationalstat
• rike
• Appendix:Länder och nationaliteter/Svenska

[redigera] Danska

[redigera] Substantiv

land

1. land

[redigera] Engelska

[redigera] Substantiv

land uttal: /lænd/

1. land; nation
2. land; landsbygd
3. mark
4. jordbruksmark

[redigera] Verb

land

1. landa
2. landstiga
3. landsätta
4. ro hem

[redigera] Isländska

[redigera] Substantiv

Böjningar av land	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	land	landið	lönd	löndin
Ackusativ	land	landið	lönd	löndin
Dativ	landi	landinu	löndum	löndunum
Genitiv	lands	landsins	landa	landanna

land m

1. land; stat
2. land; fast mark
3. land, egendom; privat mark

[redigera] Nederländska

[redigera] Substantiv

land n

• uttal:  Spela upp^?

1. land

[redigera] Verb

land

1. böjningsform av landen