otur

Svenska

Substantiv

Böjningar av otur	Oräknebart
utrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	otur	oturen
Genitiv	oturs	oturens

otur

1. det att en negativ (osannolik) händelse inträffar när förloppet åtminstone spontant förefaller vara slumpartat och o-/svårförutsägbart

   Vilken otur att de två konserterna sammanfaller.

   Antonymer: tur

   Besläktade ord: oturlig

   Sammansättningar: otursdag, otursförföljd, otursfågel

Översättningar

Översättningar

• bokmål: uflaks m, ulykke ^(no)
• bulgariska: лош късмет, несполука ^(bg)
• engelska: bad luck ^(en)
• franska: malchance ^(fr) f, poisse ^(fr) f, guigne ^(fr) f
• nederländska: pech ^(nl) m
• portugisiska: azar ^(pt) m
• tyska: Pech ^(de) n, Unglück ^(de) n

Färöiska

Substantiv

otur m

1. utter

Isländska

Substantiv

otur m

• uttal: ˈɔːtʏr

1. utter

   Etymologi: Fornnordiska otr.