otur

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till: navigering, sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av otur  Oräknebart
utrum Obestämd Bestämd
Nominativ otur oturen
Genitiv oturs oturens

otur

  1. det att en negativ (osannolik) händelse inträffar när förloppet åtminstone spontant förefaller vara slumpartat och o-/svårförutsägbart
    Vilken otur att de två konserterna sammanfaller.
    Antonymer: tur
    Besläktade ord: oturlig
    Sammansättningar: otursdag, otursförföljd, otursfågel

Översättningar[redigera]

Färöiska[redigera]

Substantiv[redigera]

otur m

  1. utter

Isländska[redigera]

Substantiv[redigera]

otur m

  1. utter

Etymologi[redigera]

Fornnordiska otr.