vargr
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Fornnordiska[redigera]
Substantiv[redigera]
| Böjningar av vargr | Singular | Plural | ||
|---|---|---|---|---|
| maskulinum | Obestämd | Bestämd | Obestämd | Bestämd |
| Nominativ | vargr | vargrinn | vargar | vargarnir |
| Ackusativ | varg | varginn | varga | vargana |
| Dativ | vargi | varginum | vargum | vargunum |
| Genitiv | vargs | vargsins | varga | varganna |
vargʀ m
- uttal: ˈwɑrɣʐ̩
- våldsverkare, förstörare; ogärningsman, skurk, förbrytare; tjuv
- (rättsväsendet) någon fredlös
- (noaord) vargen, ulven
- Etymologi: Av urgermanska *wargaz. Kognat med fornsvenska vargher, "våldsverkare", "förstörare", fornsaxiska warag, "ogärningsman", fornhögtyska warc(h) och warg, "fiende", "djävul", medelhögtyska warc, "ogärningsman", fornengelska wearg och warg samt engelska wargus, "förbrytare", "fredlös". Från en föreliggande germansk rot som avser ögla, snara, strypa och dylikt, kognat med fornnordiska yrgja, fornhögtyska wurgen och tyska würgen, "strypa".
- Sammansättningar: varghamʀ, vargljóð, vargrǿkʀ, vargshold, vargskinn, vargslíki, vargsrǫdd, vargstakkʀ, vargtré, vargulfʀ, vargynja, vargǫld
- Jämför: valdýʀ
