vargr

Fornnordiska

Substantiv

Böjningar av vargr	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	vargr	vargrinn	vargar	vargarnir
Ackusativ	varg	varginn	varga	vargana
Dativ	vargi	varginum	vargum	vargunum
Genitiv	vargs	vargsins	varga	varganna

vargʀ m

uttal: ˈwɑrɣʐ̩

våldsverkare, förstörare; ogärningsman, skurk, förbrytare; tjuv
(rättsväsendet) någon fredlös
(noaord) vargen, ulven
Användning: Noanamn för úlfr, "ulven".

Etymologi: Av urgermanska *wargaz. Kognat med fornsvenska vargher, "våldsverkare", "förstörare", fornsaxiska warag, "ogärningsman", fornhögtyska warc(h) och warg, "fiende", "djävul", medelhögtyska warc, "ogärningsman", fornengelska wearg och warg samt engelska wargus, "förbrytare", "fredlös". Från en föreliggande germansk rot som avser ögla, snara, strypa och dylikt, kognat med fornnordiska yrgja, fornhögtyska wurgen och tyska würgen, "strypa".

Sammansättningar: varghamʀ, vargljóð, vargrǿkʀ, vargshold, vargskinn, vargslíki, vargsrǫdd, vargstakkʀ, vargtré, vargulfʀ, vargynja, vargǫld

Jämför: valdýʀ