deklination

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Wikipedia har en artikel om:
deklination

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av deklination  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ deklination deklinationen deklinationer deklinationerna
Genitiv deklinations deklinationens deklinationers deklinationernas

deklination

  1. (grammatik) böjning av substantiv och adjektiv
  2. (grammatik, i vissa språk) en gruppering av substantiv i grupper där orden i varje grupp har ett likartat böjningsmönster
    I svenskan räknas traditionellt de substantiv som i plural byter slutbokstav från -a till -or, till att tillhöra den första deklinationen.
  3. (naturgeografi, geomagnetism) vinkeln som bildas av en kompassnåls riktning (riktningen mot geomagnetiska nordpolen) och riktningen mot geografiska nordpolen
    Synonymer: missvisning, magnetisk deklination
  4. (astronomi) himlakropps höjd över ekvatorn, vinkeln mellan himmelsekvatorn och siktlinjen till en himlakropp

Etymologi[redigera]

Av latinets declinatio.

Översättningar[redigera]

Se även[redigera]

grammatik

Danska[redigera]

Substantiv[redigera]

deklination

  1. (naturgeografi, geomagnetism) missvisning, deklination, magnetisk deklination
    Synonymer: magnetisk deklination