klinga

Svenska

Substantiv

Böjningar av klinga	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	klinga	klingan	klingor	klingorna
Genitiv	klingas	klingans	klingors	klingornas

klinga

1. den vassa delen av ett skärverktyg eller vapen

   I strid var riddarna vana vid att rida mot varandra på hästryggen och korsa klingor med likvärdiga.

   Etymologi: Känt i svenskan sedan 1548, från tyskan med samma betydelse.

   Sammansättningar: svärdsklinga, sågklinga

   Se även: bett, blad, egg, sågblad

Översättningar

Översättningar

• bokmål: klinge m
• engelska: blade ^(en)
• finska: terä ^(fi)
• nynorska: klinge f
• polska: ostrze ^(pl) n
• tyska: Klinge ^(de) f

Verb

Böjningar av klinga 1-3	Aktiv	Passiv
Infinitiv	klinga	klingas
Presens	klingar	klingas
Preteritum	klingade	klingades
Supinum	klingat	klingats
Imperativ	klinga	–
Particip
Presens	klingande, klingandes
Perfekt	(klingad)
Not: Perfektparticip existerar med tillhörande partikel.

Böjningar av klinga 3	Aktiv	Passiv
Infinitiv	klinga	klingas
Presens	klingar	klingas
Preteritum	klang	klangs
Supinum	klungit	klungits
Imperativ	kling	–
Particip
Presens	klingande, klingandes
Perfekt	(klungen)
Not: Perfektparticip existerar med tillhörande partikel.

klinga

1. frambringa ljud av hårda resonanta material som kommer i kontakt, såsom klockor eller glas
2. ha en underton av
3. ljuda högt och kraftfullt

Etymologi: Av fornsvenska klinga, av medellågtyska klingen motsvarande fornhögtyska klingan (tyska "klingen").

Besläktade ord: klingande

Sammansättningar: avklinga, förklinga

Fraser: klinga av, klinga med glasen, klinga ut

Se även: klang, kling, underton

Översättningar

Översättningar

• bokmål: klinge
• engelska: ring ^(en), sound ^(en)
• litauiska: skambėti
• polska: dźwięczeć ^(pl), dzwonić ^(pl)
• tyska: klingen ^(de)