knalle

Svenska

Substantiv

Böjningar av knalle	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	knalle	knallen	knallar	knallarna
Genitiv	knalles	knallens	knallars	knallarnas

knalle

1. kringvandrande (västgötsk) försäljare
2. liten och ofta brant höjd, kulle eller backe; även om toppen på sådan

   Etymologi: besläktat med knöl.

   Sammansättningar: bergknalle, bergsknalle, knallebygden

3. skeppsskorpa, litet stycke (hårt) bröd, brödbit

   Rjabko – en soldaträtt, bestående av uppblötta knallar kokade i ister.

   Etymologi: Samma som 2 - liten upphöjning, knöl.

   Sammansättningar: knallhård

Översättningar

kringvandrande försäljare

• tyska: Hausierer ^(de) m, resender Verkäufer m

liten höjd, kulle eller backe

• finska: nyppylä ^(fi), kukkula ^(fi)
• litauiska: gūbrys m
• polska: pagórek ^(pl) m, górka ^(pl) f
• tyska: Anhöhe ^(de) f

Tyska

Verb

knalle

1. böjningsform av knallen