ör

Se även or, ór och òr.

Svenska

Substantiv

Böjningar av ör	Oräknebart
utrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	ör	ören
Genitiv	örs	örens

ör

1. (ålderdomligt, dialektalt) grus, sand, grusbank

   1818: Geografiskt lexicon öwer Scandinavien, Daniel Djurberg:

   Rådande jordmånen är en med småsten blandad grof sand eller ör.

   Etymologi: Av fornsvenska ør, på fornnordiska eyrr. Besläktat med öring och örmage.

   Sammansättningar: Kungsör, Skanör, Öresund, örmage

Översättningar

grus, sand, grusbank

• bokmål: ør mf, øyr
• danska: ør u

Isländska

Adjektiv

ör

1. livlig, hetsig

   Synonymer: örgeðja

2. snabb, hastig

   Synonymer: skjótur

3. givmild, generös

   Karlinn var ör á fé.

   Mannen var generös med pengar.

   Synonymer: örlátur

Substantiv

Böjningar av ör 1	Singular		Plural
femininum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	ör	örin	örvar	örvarnar
Ackusativ	ör	örina	örvar	örvarnar
Dativ	ör	örinni	örvum	örvunum
Genitiv	örvar	örvarinnar	örvanna	öranna

Böjningar av ör 2	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	ör	örið	ör	örin
Ackusativ	ör	örið	ör	örin
Dativ	öri	örinu	örum	örunum
Genitiv	örs	örsins	öra	öranna

ör

1. (vapen) pil

   Synonymer: píla

2. ärr

Sammansättningar

• örvamælir