djur
Svenska[redigera]
Substantiv[redigera]
| Böjningar av djur | Singular | Plural | ||
|---|---|---|---|---|
| neutrum | Obestämd | Bestämd | Obestämd | Bestämd |
| Nominativ | djur | djuret | djur | djuren |
| Genitiv | djurs | djurets | djurs | djurens |
djur
- (biologi) organism tillhörande djurriket, vanligen högst avancerad och beroende på art besittande medvetande
- (allmänt) organism tillhörande djurriket förutom arten människan
Användning[redigera]
I biologisk mening är människan ett (helt vanligt) djur, men det finns ofta också behov av ett ord som beskriver samtliga djur förutom just människan, varför detta ord beroende på sammanhang kan ha två olika betydelser. Om det inte är underförstått att två betydelser existerar, kan det (särskilt inom djurrättsrörelsen) uppfattas oetiskt att inte anse människan ett djur, dels då detta är biologiskt osant, och då en brist på likställning mellan människan och jordens övriga djur kan få moraliska konsekvenser. Å andra sidan förekommer också hos vissa grupper inställningen att människan är "mer värd" än övriga djur, varför dessa grupper medvetet använder den ovetenskapliga definitionen.
Etymologi[redigera]
Av fornsvenska diur, "(vilt) (fyrfota) djur", av fornnordiska dýr, "djur" (särskilt om älg och hjort), varav isländska dýr och norska om danska dyr; från den urgermanska formen *ðuza, *deuzam eller *deuzan (varifrån kommit gotiska dius, "vilt djur", fornsaxiska dĕor eller dior, "vilt djur", medellågtyska dêr(e) (därav lågtyska deer och dür), medelnederländska och nederländska dier, fornfrisiska diar och dier, "(vilt) djur", fornengelska dēor, "(vilt) djur" (särskilt hjortdjur), (därav engelska deer, "hjort", ett betydelseskifte som började redan i fornengelskan; det tidigare fornengelska ordet för hjort var heorot, kognat med nederländska Hertachtigen), fornhögtyska tioe eller tior, "(vilt) djur" (särskilt hjortdjur), därav medelhögtyska och tyska Tier). Det germanska ordet antas komma ur det indoeuropeiska *dheusom, "varelse som andas", från den indoeuropeiska roten *dhes/*dheus-, "andas", som även är ursprung till litauiska dusti, "flämta", och dvēsti, "flämta", "omkomma", lettiska dvēsele, och urslaviska *duša (därav fornkyrkoslaviska dytjati, "andas", och ryska душа, dusja), ytterst av roten *dheu- (att förknippa djur med andning förekommer även i andra indoeuropeiska språk; jämför latin animal från anima, "andetag").
