förargelse

Svenska

Substantiv

Böjningar av förargelse	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	förargelse	förargelsen	förargelser	förargelserna
Genitiv	förargelses	förargelsens	förargelsers	förargelsernas

förargelse

1. tillstånd av vrede eller irritation (över något)

   1716: Utdrag från sockenstämmoprotokollen (Hassle socken):

   Församblingen förmantes at afläggia en förargelig sedwana, som hoos största delen öflig warit på Juhledagen, då meniga hopen strax efter wällsignelsen så skyndat på dörren, at thet förorsakat en stoor förargelse hoos de fromma.

   1860: Maj-kungen: tillfällighetsstycke, med sång, Frans Hedberg:

   Far blef så innerligt rasande för det, så jag tror han ger med sig bara i förargelsen!

   Ungdomarnas beteende väckte förargelse hos pensionärerna.

2. något som orsakar någon att förargas
3. (ålderdomligt, bibliskt) villfarelse, anstöt, förvillelse

Etymologi: Enligt Svensk ordbok (från 2009) belagt i svenska språket sedan 1733, men påträffat än tidigare i Sockenstämmoprotokoll.

Vanliga konstruktioner: väcka förargelse, till stor förargelse, förorsaka förargelse

Besläktade ord: förarga

Se även tesaurus: Hat, Ovilja, Ovänskap, Missbelåtenhet, Obehag, Känsla, Tvedräkt, Ont, Drivfjäder, Nyhet, Skakning, Oordning

Översättningar

tillstånd av vrede eller irritation

• bokmål: forargelse m
• isländska: fokk n
• tyska: Ärger ^(de) m, Ärgernis ^(de) n, Verdruss ^(de) m

något som orsakar någon att förargas

• tyska: Ärger ^(de) m, Ärgernis ^(de) n, Verdruss ^(de) m