finis

Svenska

Substantiv

Böjningar av finis	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	finis	finisen	finisar	finisarna
Genitiv	finis	finisens	finisars	finisarnas

finis

• uttal: ˈfiːnɪs (1.), ˈfiːˌnːis (2.)

1. (starkt vardagligt) fin person

   Etymologi: fin + -is

2. is som är stark och fin och lämplig för t.ex. skridskoåkning

   Etymologi: fin + is

Franska

Adjektiv

finis

1. böjningsform av fini

Verb

finis

1. böjningsform av finir

Latin

Substantiv

fīnis m

1. gräns
2. ände, slut