rygg

Svenska

Substantiv

Böjningar av rygg	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	rygg	ryggen	ryggar	ryggarna
Genitiv	ryggs	ryggens	ryggars	ryggarnas

illustration av en människas rygg

rygg

1. (anatomi) del av kropp från spets i svansbenet till nacken, hos människan på sidan motsatt ögonen och bröstet, och hos de flesta djur på ovansidan av kroppen; kan även syfta på bakre sidan av något som exempelvis klädesplagg, stol eller bok

   Hon kliade honom på ryggen.

   Jag tror jag skall måla ryggen på stolen grå.

   Etymologi: Belagt i språket sedan 1350. Som fornsvenska rygger.

   Sammansättningar: handrygg, stolsrygg, ryggbast, ryggmärg, ryggrad, ryggradsdjur, ryggsim, ryggskott, ryggstöd, ryggsäck, ryggtavla, ryggvärk; bokrygg (om bakre sidan av en bok)

   Synonymer: rigg (orsamål)

2. (naturgeografi) ås, bergskam, krön, vanligen i form av bergsrygg

   Sammansättningar: fjällrygg

Fraser: bakom ryggen på, binda ris åt egen rygg, ge råg i ryggen, ha ryggen fri, ha råg i ryggen, hålla någon om ryggen, inte röra någon i ryggen, kröka ryggen, lägga benen på ryggen, ta rygg på, vända någon ryggen, vända ryggen till

Se även: rygga

Översättningar

del av kropp från spets i svansbenet till nacken

• arabiska: ظَهْر ^(ar) m (ẓahr)
• azerbajdzjanska: arxa ^(az)
• bokmål: rygg ^(no)
• bretonska: kein ^(br) m
• danska: ryg ^(da)
• engelska: back ^(en)
• esperanto: dorso ^(eo)
• finska: selkä ^(fi)
• franska: dos ^(fr) m
• frisiska: rêch
• hebreiska: גַּב ^(he) m (gav)
• isländska: bak ^(is) n
• italienska: schiena ^(it) f
• jiddisch: רוקן m (rukn)
• katalanska: esquena ^(ca)
• latin: dorsum n
• maltesiska: dahar
• nederländska: rug ^(nl) m
• polska: plecy ^(pl) pl, grzbiet ^(pl) m
• portugisiska: costas ^(pt), dorso ^(pt)
• romani: dumo
• ryska: спина ^(ru) f
• spanska: espalda ^(es) f
• svensk romani: dummo
• tigrinska: ዝባን (zəban)
• turkiska: sırt ^(tr)
• tyska: Rücken ^(de) m
• vietnamesiska: lưng ^(vi)

bergskam

• engelska: ridge ^(en)
• polska: grzbiet ^(pl) m
• spanska: cresta ^(es)
• tyska: Rücken ^(de) m, Bergrücken ^(de) m

Bokmål

Substantiv

Böjningar av rygg	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	rygg	ryggen	rygger	ryggene
Genitiv	ryggs	ryggens	ryggers	ryggenes

rygg u

1. (anatomi) del av kropp från spets i svansbenet till nacken, hos människan på sidan motsatt ögonen och bröstet, och hos de flesta djur på ovansidan av kroppen; kan även syfta på bakre sidan av något som exempelvis klädesplagg, stol eller bok
2. (naturgeografi) ås, bergskam, krön, vanligen i form av bergsrygg

   Sammansättningar: åsrygg

Verb

rygg

1. böjningsform av rygge

Nynorska

Substantiv

rygg

1. (anatomi) del av kropp från spets i svansbenet till nacken, hos människan på sidan motsatt ögonen och bröstet, och hos de flesta djur på ovansidan av kroppen; kan även syfta på bakre sidan av något som exempelvis klädesplagg, stol eller bok
2. (naturgeografi) ås, bergskam, krön, vanligen i form av bergsrygg

   Sammansättningar: åsrygg

Verb

rygg

1. böjningsform av rygge

   Varianter: rygge, rygga