rygg

Svenska

Substantiv

Böjningar av rygg	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	rygg	ryggen	ryggar	ryggarna
Genitiv	ryggs	ryggens	ryggars	ryggarnas

rygg (bakre del av kropp)

rygg

1. bakre del av kropp från spets i svansbenet upp till nacken; även om vissa föremål, t.ex. klädesplagg, bok, stol

   Hon kliade honom på ryggen.

   Jag tror jag skall måla ryggen på stolen grå.

   Sammansättningar: handrygg, stolsrygg, ryggbast, ryggmärg, ryggrad, ryggradsdjur, ryggskott, ryggsäck, ryggtavla, ryggvärk

   Synonymer: rigg (orsamål)

2. ås, bergskam, krön, vanligen i form av bergsrygg

   Sammansättningar: fjällrygg

Fraser: bakom ryggen på, binda ris åt egen rygg, ge råg i ryggen, ha ryggen fri, ha råg i ryggen, hålla någon om ryggen, inte röra någon i ryggen, kröka ryggen, lägga benen på ryggen, ta rygg på, vända någon ryggen, vända ryggen till

Se även: rygga

Översättningar

bakre del av kropp

• azerbajdzjanska: arxa ^(az)
• bokmål: rygg ^(no)
• bretonska: kein ^(br) m
• danska: ryg ^(da)
• engelska: back ^(en)
• esperanto: dorso ^(eo)
• finska: selkä ^(fi)
• franska: dos ^(fr) m
• frisiska: rêch
• hebreiska: גַּב ^(he) m (gav)
• isländska: bak ^(is) n
• italienska: schiena ^(it) f
• jiddisch: רוקן m (rukn)
• katalanska: esquena ^(ca)
• latin: dorsum n
• maltesiska: dahar
• nederländska: rug ^(nl) m
• polska: plecy ^(pl) pl, grzbiet ^(pl) m
• portugisiska: costas ^(pt), dorso ^(pt)
• romani: dumo
• ryska: спина ^(ru) f
• spanska: espalda ^(es) f
• svensk romani: dummo
• turkiska: sırt ^(tr)
• tyska: Rücken ^(de) m
• vietnamesiska: lưng ^(vi)

bergskam

• engelska: ridge ^(en)
• polska: grzbiet ^(pl) m
• spanska: cresta ^(es)
• tyska: Rücken ^(de) m, Bergrücken ^(de) m

Bokmål

Substantiv

Böjningar av rygg	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	rygg	ryggen	rygger	ryggene
Genitiv	ryggs	ryggens	ryggers	ryggenes

rygg u

1. rygg

Bottniska

Substantiv

Böjningar av rygg	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	rygg	ryggjen	ryggj	ryggja
Dativ		ryggjom		ryggjom

rygg m

• uttal: /rɪ́ɡː/ (Luleå)

1. (anatomi) rygg
2. späd telning av gran eller en, varmed takveden på kroppåsen sammanhålles därigenom att sådana ryggar inträdas genom de på takvedens övre ända borrade hål

Etymologi: Av fornnordiska hryggr.

Sammansättningar: ryggás