och
Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Innehåll |
[redigera] Svenska
[redigera] Konjunktion
och
- har funktionen av att binda ihop satser, när man i en mening vill uttrycka att flera påståenden gäller. Den satslogiska motsvarigheten till denna användning är logisk konjunktion.
- Pojken cyklar och flickan går.
- binder ihop verb som inte är underordnade
- Jag sitter och läser.
- inleder huvudsats där satsen står i särskild förbindelse med tidigare sats, särskilt i biblisk stil
- Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.
- Om man i en mening räknar upp flera ord av samma slag efter varandra (oftast substantiv), kan man lägga in ett "och" mellan sista och näst sista ordet.
- Min dotter spelar fiol, piano, harpa och mungiga.
- Huset var stort, mörkt och skräckinjagande.
- i uppräkning för att visa att det finns någon borttagen del
- olika husdjur: katt, hund, häst, gris och så vidare.
- i stället för att, vanligare i vissa konstruktioner
- Ska vi gå och bada? (= ska vi gå (för) att bada)
[redigera] Användning
Och är ett av de absolut vanligaste svenska orden. Dess betydelse är svår att beskriva utan att ge exempel på hur det används. Ordet "och" används nämligen på ett flertal olika sätt. Man kan också betrakta det som att det finns flera ord och i svenska språket som är homonymer.
[redigera] Etymologi
Ordet har troligen sitt ursprung i det urgermanska substantivet *auka- (rekonstruerad form), "ökning", "tillägg", och är alltså besläktat med bl.a. öka samt tyska auch. En annan möjlighet är att det är besläktat med grekiska αῦ-γε, auge, "vidare", "åter".[1] Ordet skrevs ok på fornsvenska, men uttalades med ach-ljud.[1] Konjunktionen och är etymologiskt identiskt med adverbet ock ("också").[2]
[redigera] Synonymer
- samordning av satser
- uppräkning i mening
