fara

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till: navigering, sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av fara  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ fara faran faror farorna
Genitiv faras farans farors farornas
Som förled i sammansättningar används faro-.

fara

  1. utsatthet för eventuell skada eller smärta; risk för mycket negativ och skadlig utveckling
    Hon visste att hon var förföljd och svävade i fara.
    Fraser: fara å färde
    Besläktade ord: farlig, befara
    Sammansättningar: farhåga, farsot, farofylld, farozon, livsfara

Översättningar[redigera]

Verb[redigera]

Böjningar av fara  Aktiv Passiv
Infinitiv fara faras
Presens far fars, fares
Preteritum for fors
Supinum farit farits
Imperativ far
Particip
Presens farande, farandes
Perfekt faren
Not:

perfektparticip ofta med tillhörande partikel

fara

  1. resa iväg; färdas
    Hon for till Italien.
    Fraser: fara illa
    Sammansättningar: villfara, vederfaras
  2. (norrländska) åka
    Vi for till byn igår och köpte nya gardiner.

    Se även fera.

Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan. Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av fornsvenska fara, fornnordiska fara, urgermanska *faraną, av urindoeuropeiska *por- (“på väg, passage”).

Översättningar[redigera]

Fornnordiska[redigera]

Verb[redigera]

fara

  1. åka, fara

Fornsvenska[redigera]

Verb[redigera]

fara

  1. åka, fara

Isländska[redigera]

Verb[redigera]

fara

  1. åka, fara