fara

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till: navigering, sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av fara  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ fara faran faror farorna
Genitiv faras farans farors farornas
Som förled i sammansättningar används faro-.

fara

  1. utsatthet för eventuell skada eller smärta; risk för mycket negativ och skadlig utveckling
    Hon visste att hon var förföljd och svävade i fara.
    Fraser: fara å färde
    Besläktade ord: farlig, befara
    Sammansättningar: farhåga, farsot, farofylld, farozon, livsfara

Översättningar[redigera]

Verb[redigera]

Böjningar av fara  Aktiv Passiv
Infinitiv fara faras
Presens far fars, fares
Preteritum for fors
Supinum farit farits
Imperativ far
Particip
Presens farande, farandes
Perfekt faren
Not:

perfektparticip ofta med tillhörande partikel

fara

  1. resa iväg; färdas
    Hon for till Italien.
    Fraser: fara illa
    Sammansättningar: villfara, vederfaras
  2. (norrländska) åka
    Vi for till byn igår och köpte nya gardiner.

Översättningar[redigera]

Fornsvenska[redigera]

Verb[redigera]

fara

  1. åka, fara

Isländska[redigera]

Verb[redigera]

fara

  1. åka, fara