son

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till: navigering, sök

Se även Son och -son.

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av son  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ son sonen söner sönerna
Genitiv sons sonens söners sönernas

son

  • uttal: så:n /soːn/ (1); uttal: so:n /suːn/ (2)
  1. manlig avkomma; pojke som någon är förälder till
    Tack, min son.
    Etymologi: Fornnordiska sonr, av urgermanska *sunuz (varav även engelska son, tyska Sohn, etc.), från urindoeuropeiska *suHnús (varav bland annat ryska сын, syn, sanskrit सूनु, sūnú), från roten *sewH-, "att föda" (varav även, via den alternativa avledningen *suHyús, bland annat grekiska υἱός, huiús).
    Synonymer: pojk (dialektalt)
    Sammansättningar: adoptivson, Apolloson, Backison, brorson, dotterson, Eskulapiison, gudason, gudson, horson, konungason, Martisson, Merkuriison, Neptunison, Nimrodsson, sondotter, sonhustru, sonnamn, sonson, styvson, systerson, svärson
  2. (dans) en dans från Kuba som ligger nära salsa
  3. böjningsform av so
    Homofoner: zon, zoon

Översättningar[redigera]

Bottniska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av son  Singular Plural
maskulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ son sonĕnn syni, suni synjin
Dativ   sonŭm   sonum
Som förled i sammansättningar används sona-.

son m

  • uttal: /sɑ́ːɳ/, /sóːn/; nom. obfpl. /sʏ̀ːɳɪ/, /sʉ̀nɪ/
  1. son[1]
    Jag hæf ein son min bróðrĕn menn hæf fýr’ ę syni.
    Jag har en son, men min bror har fyra söner.
    Etymologi: Av fornnordiska sonʀ, sunʀ.
    Sammansättningar: Ningssęn, Eirkssęn, Jónssęn, Lærssęn, Mæðssęn, Ółssęn, sonadóter, sonakunu

Engelska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av son  Singular Plural
Nominativ son sons
Genitiv son's sons'

son

  1. son

Fornsvenska[redigera]

Substantiv[redigera]

son

  1. son
    Varianter: sun

Franska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av son  Singular Plural
Maskulinum son sons

son

  1. ljud
  2. kli

Användning[redigera]

I betydelsen kli vanligen enbart som le son och du son.

Pronomen[redigera]

son, sa, ses

  1. tredje person singlar possesiv; hans, hennes, dess, sin, ens

Isländska[redigera]

Substantiv[redigera]

son

  1. böjningsform av sonur

Nordsamiska[redigera]

Pronomen[redigera]

son

  1. (personligt) han
  2. (personligt) hon

Nynorska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av son  Singular Plural
maskulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ son sonen søner sønene

son

  1. son

Spanska[redigera]

Verb[redigera]

son

  1. böjningsform av ser

Källor[redigera]

  1. Ordbok över Umemålet, s. 121. Pehr Stenberg. Widmark, Gusten. 1966. ISBN 91-7222-016-3.